Mitt egna lilla äventyr vid Pandeli Castle

När jag var till slottet så tog jag buss till Platanos och taxi upp den resterande biten till slottet. När taxichauffören släppte av mig sa han (förutom vad resan kostade) tre ord.  -"Home, you walk" och pekade med en bestämd hand på trappstegen ned till Platanos. Jag vet egentligen inte varför han sa så men kanske var det siestadags?

Läs mer »

Det är morgon på Amorgos...

Nedifrån bageriet, det som ligger alldeles runt hörnet där jag bor, hörs  männens hetsiga diskussioner.

Där samlas de varje morgon innan de börjar sin dag. Eller vad vet väl förresten jag, kanske avslutar någon av dem där sin natt?

Rösterna stiger upp genom den vitkalkade gränden. De klättrar upp för min husvägg, letar sig över räcket på min balkong och in genom det öppna fönstret. 

Jag ligger kvar I min säng och undrar vad som avhandlas så ivrigt denna morgon.

Till slut stiger jag upp och går ned till bageriet.

Inne på bageriet  luktar det inbjudande  av nymalda kaffebönor och färsk bougatsa. Jag får min dubbla espresso av Elias och går ut på terrassen.

Männen pratar nu mer lågmält med varandra ."Kalimera" hälsar vi artigt innan jag slår mig ned vid ett av de lediga borden.

Jag tycker om att sitta där och se byn vakna.

Lite längre nedför gatan sopas det. Damm och rosa blommor yr först upp och runt i en virvelvind för att sedan prydligt samlas ihop på en gammal rostig skyffel utan skaft.

Någonstans långt borta skäller en hund och uppifrån gränden intill hörs lågmälda jazziga toner bli till någons morgonmusik. 

Havet som kantar hamnpromenaden krusar sig för solen. Det fångar strålarna som glittrande och guppande fastnar kvar på ytan. Jag tar en klunk till av mitt kaffe och blickar ut över bukten.

På andra sidan solglittret lockar den gyllengula stranden .

Plötsligt höjs röster nedifrån hamnen och det rasslar från rostiga kedjor som slängs upp på land. En gisten gammal pråm - inbogserad av en betydligt yngre förmåga - kämpar under stort jämmer för att angöra kaj.

Männen reser sig en efter en och går vidare, var och en för att fortsätta sin dag.

Jag vänder ansiktet mot solen. 

Det är morgon på Amorgos och sakta stiger solen över berget. 

Stormnatt med filoxenia

Amorgos chora

Blixtarna for som spön i marken alldeles utanför mitt fönster. Det blåste så det slog i stängda dörrar och fönster. En rad av åskknallar dånade över nejden.

"Det är som om de samarbetar" tänkte jag från min säng. "Där en knall tar slut tar den andra vid".

Det var som om Tor med sina hammare och sin vagn åkt vilse och for över himlavalvet i panik.

Och där! gick strömmen. Becksvart. Tills dess att nästa blixt lyste upp rummet för en sekund.
Jag steg upp ur sängen, det var omöjligt att sova och jag var rädd.

Jag klädde på mig så gott det gick i mörkret och famlade mig ut ur huset, nedför den regnvåta trappan och vidare ut i Choras gränder.

Som det blåste.

Vinden tjöt och ven i de labyrintiska, smala gångarna. Regnet piskade. Jag sprang in i Choras gränder. Tidigare på dagen hade jag  tänkt att detta var den vackraste platsen på jorden. Av det såg jag inget nu.

Jag var rädd. Det var mörkt och jag var ensam. Alldeles ensam.

 Vinden visslade och ylade. Den gnällde spöklika budskap mellan väggarna.

 Vattnet rann i rännilar längsmed ryggen.

Jag visste inte vart jag skulle. Jag bara gick.

Då plötsligt hör jag en mjuk, melodisk sång inifrån ett av de stängda caféerna.

Det kan inte vara möjligt, tänkte jag. Det är vinden. Den luras, den driver med mig.

Jag fortsatte gå några steg, så hörde jag en vänlig röst ropa;

- "What are you doing outside. It's crazy! Come in please, come in!"

Jag vände mig om och kunde urskilja  en kvinna i dörröppningen.

Jag var inte precis nödbedd.

Där inne hade flera av Choras invånare i olika åldrar samlats för att tillsammans stänga ute ovädret. Det serverades raki. Vi satt där i flera timmar. Vi drack, vi sjöng, någon tog fram en gitarr och spelade.

VI överröstade vinden.

 Pllötsligt hade skräcknatten förvandlats till en av de absolut finaste i mitt Greklandsliv.

 

To the people in Chora .  Thankyou! I love you!

 

inlägg från leros

Mitt egna lilla äventyr vid Pandeli Castle

När jag var till slottet så tog jag buss till Platanos och taxi upp den resterande biten till slottet. När taxichauffören släppte av mig sa han (förutom vad resan kostade) tre ord.  -"Home, you walk" och pekade med en bestämd hand på trappstegen ned till Platanos. Jag vet egentligen inte varför han sa så men kanske var det siestadags?

Läs mer »

inlägg från nisyros

Min första promenad i mandraki

Ett virrvarr av kullerstensbelagda, bilfria gränder som snirklar sig upp, ned, in, ut och så tillbaks igen får mig till slut att gå vilse.

Det gör sannerligen ingenting alls.

De vackra gränderna får det att kännas som att jag klivit rakt in i en saga. På båda sidor om den smala gatan står hus i allsköns färger och former. Vissa tycks ha stått här i hundratals år. Några har åldrats vackert och andra har blivit till ruiner. Det som tidigare var någons kök eller sovrum har nu fyllts av späda fikonträd vars rötter grävt sig ned mellan hålen i husgrunden.

Det är varmt. 
Från balkongerna prunkar pelargoner i rött och rosa.

Någon lagar mat. Doften av oregano, citron och olivolja snirklar sig ut genom det öppna fönstret.

Det doftar Grekland.

Från ett annat fönster lite längre upp längs gatan kommer musik. En saktmodig blues letar sig nedför gatan tills den möter öron som vill lyssna. I den gassande värmen passar bluesen bra (jag skulle ändå inte orka att gå snabbare än rytmen).

Och precis runt nästa krök hittar jag en skylt som består av fastspikade brädor på en pinne, på brädorna står vackert skrivna namn på väsentliga knutpunkter och byggnader.
De pekar tydligt i olika riktningar.

En av dem leder dit jag är på väg.