När jag var till slottet så tog jag buss till Platanos och taxi upp den resterande biten till slottet. När taxichauffören släppte av mig sa han (förutom vad resan kostade) tre ord. -"Home, you walk" och pekade med en bestämd hand på trappstegen ned till Platanos. Jag vet egentligen inte varför han sa så men kanske var det siestadags?
Jag gjorde hur som helst snällt som han sa och påbörjade promenaden nedför trappstegen efter mitt slottsbesök men de var inte i det bästa skick. Det var dessutom glödande hett i värmeböljan, jag hade druckit upp allt vatten och ingen skugga på vägen ned så långt jag kunde se.
Nä! Tänkte jag, detta får jag lösa på annat sätt.
Jag vände tillbaks och hittade en man som stod med, vad jag antog var hans son i öppningen till den urgamla kyrkan. Jag frågade försynt om jag kunde få lifta med dem en bit på vägen tillbaks. Mannen svarade vänligt att det kunde jag. Han förde en intensiv konversation med kvinnan som stod i dörröppningen till kyrkan (jag uppfattade det som att hon hade någon form av uppgift där). Till slut vände sig mannen om mot mig, tog sin son i hampan, log och sa
-"Ela koritsi, pame!" (ungefär:"kom nu flicka, vi går!" (Jag blev naturligtvis omåttligt stolt över att han kallade mig för "koritsi" - äntligen någon som såg hur ofantligt ung jag ser ut trots mina 54 år) ;)
Jag följde snällt med. Genom kringelkrokvägar bland ruinerna gick vi in och ut. (Jag tog för självklart att det var en genväg av något slag.) Så kom vi fram till en liten kort gång som såg ut att gå i slottets tjocka yttervägg. I andra änden av den minimala stengången fanns en liten grind. Mannen höll en gammal rostig nyckel i sin ena hand. Vi gick hukade under det låga taket som bestod av stenbumlingar. Jag hade ingen aning om var vi skulle hamna. Det såg ut som att grinden bara ledde rakt ut i luften från slottsväggen. När grinden öppnades såg jag att det fanns en minimal platå utanför den. Livrädd tittade jag på sonen som vinglade och for på den lilla platån när han kommit ut. Mannen tittade på mig och skrattade. "Careful here!" (Det behövde han inte säga två gånger.)
Nåväl, han och sonen spatserade snabbt och elegant längsmed kanten till fast mark. Jag kom efter likt ett frimärke klistrat på en gammal slottsvägg. Efter bara ett par meter nådde även frimärket fast mark och snart satt jag tryggt i passagerarsätet.
Jag undrade i min tystnad vem han var i sammanhanget eftersom han hade nyckeln till grinden. Han måste vara någon extra viktig tänkte jag nöjt för mig själv.
Mannen berättade att han tillhörde en av Leros äldsta släkter. (Jag drog min egna slutsats att det var anledningen till att han hade extra tillgång till slottet och det var inte utan att jag blev lite mallig när jag tänkte på vilken förmån det var att få träffa på just honom och allt dessutom av ren slump).
Han berättade en del historier om olika gamla släkten på Leros medan vi i sakta mak körde förbi väderkvarnarna ned mot Pandeli.
Det var jätteintressant och en förmån att få lyssna på honom. Han var så snäll och körde mig hela vägen till Alinda trots att han inte alls skulle åt det hållet från början.
Ännu ett av alla dessa grekiska möten som jag älskar, minns och för alltid kommer att värdesätta.
Tack kära främling för skjuts och fantastiska historier.
Lägg till kommentar
Kommentarer